annalds

När jag gick på högstadiet hade jag en lärare (som också var studievägledare, omlämpligt nog) som påstod sig kunna se vad folk kommer bli "när de blir stora." Jag och några till i klassen satt en dag i ett klassrum med den här läraren och hade inget speciellt för oss, så skulle han berätta för oss var och en vad vi kommer att bli. Till mig sa han (ungefär, kommer inte ihåg de exakta orden: Anna, du kommer hamna inom vården. Du är för tyst för att bli något.. Blyg som jag var och rädd för att stå upp för mig själv tog jag med sårad stolthet emot hans ord. Det är inget fel med att jobba inom vården, absolut inte, men han sa det på ett så nedlåtande sätt att jag tänkte: Jag ska aldrig jobba inom vården!

För någon dag sedan slog det mig; Han fick rätt! Jag hamnade inom vården! Men jag bestämde mig snabbt för att inte låta hans dumma uttalande hindra mig. Så länge jag trivs och jag mår bra borde det inte spela någon roll om han har rätt eller fel. Istället tänker jag på en underbar man som jag har i mitt liv; min pappa, som har jobbat inom vården i flera år nu, och som tycker att jag passar i det yrket. Hans ord väger mer, och att pappa får rätt om mig är självklart bättre än att läraren inte fick det.

Trots att jag trivs på min nya arbetsplats, och ändå kan tänka mig att jobba där ett tag, så ser jag det som ett tillfälligt jobb. Jag vill inte bli kvar där hela mitt liv, och det har inget med någon annan att göra än mig själv. Jag kanske är tystlåten och säger kanske inte alltid så mycket, men jag tänker mycket och jag har drömmar precis som alla andra, något som min lärare inte verkade inse.

Det här är mitt liv, och jag kan inte göra saker eller låta bli att göra saker pga. någon annan. Alla beslut jag tar måste tas utifrån mig, vad jag känner, vad jag tycker och vad jag vill. Jag drömmer om något större, och jag kommer att uppnå det.