annalds

Igår läste jag ut Mia - Sanningen om Gömda av Monica Antonsson. Jag får väl anta att många av er har läst Gömda, eftersom det är Sveriges mest sålda bok, och då antar jag också att ni som läst den blivit lika berörda som jag. Denna sanna berättelse som väckt så många känslor och tankar, lockat fram så många tårar, väckt en rädsla för att samma sak ska hända just mig eller någon jag älskar. Men det är inte sant!
Jag har länge velat läsa den här boken, men det har inte blivit av förrän nu. Från början ångrade jag mig nästan lite, ville jag verkligen veta sanningen bakom en av de bästa böcker jag någonsin läst? Men ju mer jag läste desto mer uppenbart blev det att allt bara är en lögn och då var jag ju tvungen att fortsätta.

Gömda är, eller rättare sagt var, som jag sa en av de bästa böcker jag läst. Att det är en fruktansvärd historia går inte att förneka, men att veta, när man läser om denna kvinnas öde, att det har hänt på riktigt gör allting så mycket starkare. Men varför påstå att det är en sann historia när det inte är det? Jag vet inte vad jag ska säga, jag är lite chockad över vad människor kan göra för pengar, och jag tycker så synd om alla de som pekats ut som hemska människor i boken, och som får leva med det i resten av sitt liv..

Har man läst Gömda, Asyl, Mias hemlighet, Mias systrar och/eller Emma, Mias dotter borde man läsa Mia - Sanningen om Gömda också, tycker jag. Själv ska jag gå till biblioteket och långa Vingklippt, en bok som en av alla de människor (Elisabeth Hermon) som fått leva med Maria Erikssons och Liza Marklunds lögner har skrivit. Jag ska också se filmen Paradiset, som är baserad på boken med samma namn av Liza Marklund, som också handlar om Maria Eriksson och Elisabeth Hermon.