annalds

Min kropp är inte bra på att hantera jobbiga/stressiga och nervösa situationer, och så har det alltid varit. Som tur är glömmer jag snabbt exakt hur jobbigt det kan vara, annars hade jag nog aldrig mer utsatt mig för något spännande och roligt utöver det vanliga, och jag låtsas oftast som ingenting för att jag inte vill att något ska komma i min väg.

 

Att åka till Ecuador ensam är nog den mest nervösa situationen jag satt mig själv i hittills, och natten jag spenderade i Stockholm innan jag skulle åka var riktigt jobbig och jag mådde så dåligt. På morgonen på flygplatsen satt jag och grät, det var så spännande och roligt samtidigt som det kändes så jobbigt när jag smsade mamma och sa hej då. I efterhand är jag bara otroligt glad för allting, att inte låta saker som känns jobbiga stoppa en känns som en viktig och bra egenskap, och trots allt finns ändå mamma och övriga familjen alltid nära till hands, vilken del i världen jag än befinner mig i ♥

 

När jag efter den längsta dagen i mitt liv (bokstavligt talat, eftersom jag reste mot tiden) äntligen var slut och jag hade fått stänga in mig på rummet hos min home stay-familj i Quito och landat i sängen var ingenting roligt. Helt ensam i den största staden jag varit i i hela mitt liv, i ett främmande land på andra sidan jordklotet där jag inte ens kunde prata med någon. Det var mitt i natten och det var jättekallt, jag mådde dåligt och kunde inte sova. Men jag var där, och jag hade påbörjat mitt livs äventyr.

 

Ibland kommer det över mig, som en flashback, något random minne från någon del utav min resa. Häromdagen slogs jag av vad jag aldrig kommer få uppleva igen. Som kanske bekant var resan till Ecuador min första resa utanför Norden, och just det att för första gången se att land som är annorlunda än det jag kommer ifrån händer bara en gång i livet. Även om jag kanske kommer besöka andra länder som även är annnorlunda än Ecuador, så kommer just den första gången aldrig komma igen.

 

Jag tänker på när jag kom ut från flygplatsen, tillsammans med min transfer. Det var mitt i natten, och det kunde varit vilken flygplats som helst, men det var i Ecuador där jag skulle spendera de närmaste tre månaderna. Jag minns palmerna, som bara stod där vid flygplatsparkeringen i en storstad, som om det inte var något konstigt alls, och jag minns hunden som var lös, ensam ute mitt i natten. Jag tänkte att det nog var en hyena, fast jag vet inte ens om det finns hyenor i Sydamerika. Det tog dock inte lång tid innan jag förstod att vilda hundar finns det gott om och jag såg många längs vägen.

 

I evigheter satt jag bak i den där minibussen när jag transporterades genom huvudstaden och tittade på den upplysta staden när vi åkte upp och ner över bergen. Så fint, så underbart, så spännande, så stort, så skrämmande och så härligt. Allt jag hade att förlita mig på just då var den här mannen som stod på flygplatsen med en skylt med mitt namn på och som jag inte ens med stor möda kunde kommunicera något större med. Bara han och jag, ensam i en bil mitt i natten och jag visste inte ens var jag skulle. Så utsatt situation egentligen, nu när jag tänker på det. Jag var livrädd att han skulle lämna mig på något sjabbigt hotell när han tillslut stannade utanför ett sådant, men han gick bara in på en bensinmack och köpte vatten åt mig. Vid det här laget hakade jag mig fast vid allt som kunde få mig att känna mig trygg, vilket han gjorde då.

Man tror ju gärna att Sverige är tryggt och säkert, fast det egentligen inte är det, men man känner sig ju lätt mer utsatt i ett främmande land och speciellt när man inte kan språket. Med det i åtanke har jag utsatt mig för mycket under hösten och förlitat mig på människor som skulle kunna göra vad som helst. När jag åkte hem och flög från Miami till London var säkerhetbältes-lampan tänd nästan hela tiden pga. turbulens då det var snöoväder och grejer, och jag tänkte "nu har jag åkt buss genom halva Ecuador och överlevt tre månader, jag tänker inte dö på vägen hem!" Och det gjorde jag inte, jag har inte ens varit nära, fastän jag i varje kurva när jag åkte från Quito till Tena tänkte "nu dör jag"! Jag dog inte, jag har bara skapat en helt fantastisk upplevelse för mig själv! :)