Den sista tillflykten
I fredags läste jag äntligen ut Metro 2033 som jag hållt på med i fyra månader! Inte det att jag är seg på att läsa egentligen, men det tog väl ungefär två månader innan jag verkligen började ta mig tid att läsa den. På något sätt känns det lite tomt nu, som att en fyramånaders-period i mitt liv är slut.
Jag skulle lämna tillbaka den i fredags, och hade gett mig den på att jag skulle läsa färdigt den. När jag gjort torsdagens läsning hade jag 10 sidor kvar, och när jag insåg att jag faktiskt skulle hinna läsa ut den kände jag "Åh, vad spännande! Äntligen får jag veta hur den slutar!" Men jag har nog aldrig i mitt liv blivit så besviken på en bok! Det kändes som att allt som hänt i hela boken, och under fyra månader av mitt liv, var förgäves. Till och med den där boken Kvinnor som jag läste för något år sedan, som jag i slutet inte ens förstod ifall huvudpersonen dog eller inte, var en mindre besvikelse.
Anyhow.. I övrigt var boken bra, så jag är ju nästan tvungen att läsa Metro 2034 för att se om den kan gottgöra det kassa slutet. Tänker dock inte börja med den just nu, känner att jag behöver en liten paus ifrån den intensiva perioden jag haft i Moskvas tunnelbanor de senaste veckorna...
