annalds

Här ligger man i soffan och försöker sova och blir väckt av telefonförsäljare som ringer om och om igen. Sju gånger på en timme tror jag - nej jag vill inte prata med er!

 

Har inte haft den bästa dagen idag, blir så arg när saker inte fungerar! Till på köpet lyckades jag tappa bort mina hörlurar under de 30-40 minuter jag var i lokalen innan jag skulle hem, letade överallt men förstår inte vart dom tog vägen. Precis just då när jag inte ville något hellre än att plugga in lurarna och gömma mig i musikens värld, men istället fick jag sitta på "mupp-bussen" och lyssna på skrikande folk. Kände mig som en narkoman med abstinens när jag gick in på Clas Ohlsson för att köpa nya och bad tjejen i kassan att öppna paketet åt mig då det inte går utan något vasst...

 

Men för övrigt har i alla fall solen varit framme hela dagen så får i alla fall vara glad för det :) Önskar mig en lugn dag i morgon! 

Idag har jag nästan bara tänkt på mig själv! Började med en klippning på morgonen. Klippte egentligen inte så mycket utan fräcshade mest upp det, för jag kände mig ganska nöjd med längden som den var, men kändes ändå skönt att få bort det slitna, klippa upp och tunna ur :) Och vilken egoboost jag fick med alla snälla kommentarer från fina människor på Instagram/Facebook - tack!

När kvällen närmade sig var det dags för yoga och när jag kom hem efter det blev det fotbad (tack för julklappen!) och ansiktsmask. Det enda jag kunde tänkt mig vara utan idag var matlagningen, smakade dock bra när det väl var färdigt! :)

Gick hem i fredags och skulle vara ledig i tre dagar, men fick jobba lite idag ändå. Skadar inte :) Kommer kännas så bra när det börjar komma in lite pengar på kontot igen! Man blir ju inte direkt rik på att vara volontär :)

 

Jag satt och bläddrade lite i mitt bloggarkiv igår och kunde inte hjälpa att bli otroligt stolt över mig själv. Jag läste nämligen några små "spindelhistorier" som jag skrivit om i början av förra året, och även när jag började med min spindelterapi, och jag minns hur rädd jag var och hur jobbigt det var att ta tag i det.

 

Vet inte om jag berättade det, men när jag kom hem hit och städade min lägenhet hittade jag två spindlar som jag utan att bry mig så mycket dammsög upp. Senare föll en spindel ner på golvet från min morgonrock när jag redan haft på mig den en stund, något jag hade fått fullständigt panik över förut men nu tog jag ett papper och mosade den. Jag har aldrig gjort det förut, så länge jag varit rädd för spindlar, och det var jätteläskigt, men jag gjorde det! Och jag grät inte ens.

 

Jag brukar/brukade säga att jag har som en spindelradar som läser av så fort jag kommer in i ett rum för att se om det finns några synliga spindlar, och i många situationer märker jag att rädslan och det nästan maniska tittandet efter spindlar sitter kvar som en vana, men jag försöker att inte tillåta mig själv att jaga upp mig över det och än så länge har jag inte fått panik men tror jag kommer få öva en del i sommar.

 

När bilden på tarantellan som besökte oss på dagiset i Ecuador skickades runt ville jag absolut inte ha den för det var något av det värsta jag varit med om. Tycker ändå det känns okej att grina för en tarantella, som faktiskt kan döda mig om den skulle vilja, med tanke på hur långt jag faktiskt kommit i min fobi. Och nu har jag fått tag på bilden ändå, och kan titta på den, vilket också känns som en ganska viktig del i min "terapi."

Nu blåser det storm här låter det som så jag ska strax hämta mina filtar som hänger på tork i tvättstugan och sedan mysa ner mig i sängen mellan rena lakan och låtsas att jag är någon annanstans än i ett kallt, höstlikt, vinter-Sverige. :)

Det var länge sedan jag längtat efter en sovmorgon som jag gjorde igår. Gick och la mig redan strax efter nio och har sovit i ca. 12 timmar och jag är så glad att jag slipper gå utanför dörren idag för nu har det snöat igen! Igår var det dock sol hela dagen, måste varit den finaste dagen sedan jag kom tillbaka till Sverige! :)

 

I söndags bokades det tågbiljetter, hotell i Stockholm och biljetter till Jason Derulos Tattoos world tour och jag är så glad! Jag och världens sötaste lillasyster, vi kommer ha så roligt! ♥

I onsdags respektive igår började jag på Zumba och Yoga (ja, jag har gått en gång på båda, det är ju en "början".. :)) och framför allt Zumban var mycket roligare än väntat! Hade dock aldrig gått utan allt tjat, men egentligen är det perfekt för mig som vill göra något men aldrig skulle betala dyra pengar för att gå på gym då jag tycker det är riktigt tråkigt och inte har självdiciplin nog att träna hemma. Detta är gratis för kommun-anställda och så länge kollegorna är med så är det kul! Känns bra i kroppen med! :)

 

Idag ska jag ha en sån där "ful-dag". Ska som sagt inte gå utanför dörren, så då är det okej att skrota runt osminkad och med otvättat hår. Tänkte försöka göra en ny design till min blogg, börjar tröttna på den jag har... Och såklart - massa Jason Derulo! :D

Min kropp är inte bra på att hantera jobbiga/stressiga och nervösa situationer, och så har det alltid varit. Som tur är glömmer jag snabbt exakt hur jobbigt det kan vara, annars hade jag nog aldrig mer utsatt mig för något spännande och roligt utöver det vanliga, och jag låtsas oftast som ingenting för att jag inte vill att något ska komma i min väg.

 

Att åka till Ecuador ensam är nog den mest nervösa situationen jag satt mig själv i hittills, och natten jag spenderade i Stockholm innan jag skulle åka var riktigt jobbig och jag mådde så dåligt. På morgonen på flygplatsen satt jag och grät, det var så spännande och roligt samtidigt som det kändes så jobbigt när jag smsade mamma och sa hej då. I efterhand är jag bara otroligt glad för allting, att inte låta saker som känns jobbiga stoppa en känns som en viktig och bra egenskap, och trots allt finns ändå mamma och övriga familjen alltid nära till hands, vilken del i världen jag än befinner mig i ♥

 

När jag efter den längsta dagen i mitt liv (bokstavligt talat, eftersom jag reste mot tiden) äntligen var slut och jag hade fått stänga in mig på rummet hos min home stay-familj i Quito och landat i sängen var ingenting roligt. Helt ensam i den största staden jag varit i i hela mitt liv, i ett främmande land på andra sidan jordklotet där jag inte ens kunde prata med någon. Det var mitt i natten och det var jättekallt, jag mådde dåligt och kunde inte sova. Men jag var där, och jag hade påbörjat mitt livs äventyr.

 

Ibland kommer det över mig, som en flashback, något random minne från någon del utav min resa. Häromdagen slogs jag av vad jag aldrig kommer få uppleva igen. Som kanske bekant var resan till Ecuador min första resa utanför Norden, och just det att för första gången se att land som är annorlunda än det jag kommer ifrån händer bara en gång i livet. Även om jag kanske kommer besöka andra länder som även är annnorlunda än Ecuador, så kommer just den första gången aldrig komma igen.

 

Jag tänker på när jag kom ut från flygplatsen, tillsammans med min transfer. Det var mitt i natten, och det kunde varit vilken flygplats som helst, men det var i Ecuador där jag skulle spendera de närmaste tre månaderna. Jag minns palmerna, som bara stod där vid flygplatsparkeringen i en storstad, som om det inte var något konstigt alls, och jag minns hunden som var lös, ensam ute mitt i natten. Jag tänkte att det nog var en hyena, fast jag vet inte ens om det finns hyenor i Sydamerika. Det tog dock inte lång tid innan jag förstod att vilda hundar finns det gott om och jag såg många längs vägen.

 

I evigheter satt jag bak i den där minibussen när jag transporterades genom huvudstaden och tittade på den upplysta staden när vi åkte upp och ner över bergen. Så fint, så underbart, så spännande, så stort, så skrämmande och så härligt. Allt jag hade att förlita mig på just då var den här mannen som stod på flygplatsen med en skylt med mitt namn på och som jag inte ens med stor möda kunde kommunicera något större med. Bara han och jag, ensam i en bil mitt i natten och jag visste inte ens var jag skulle. Så utsatt situation egentligen, nu när jag tänker på det. Jag var livrädd att han skulle lämna mig på något sjabbigt hotell när han tillslut stannade utanför ett sådant, men han gick bara in på en bensinmack och köpte vatten åt mig. Vid det här laget hakade jag mig fast vid allt som kunde få mig att känna mig trygg, vilket han gjorde då.

Man tror ju gärna att Sverige är tryggt och säkert, fast det egentligen inte är det, men man känner sig ju lätt mer utsatt i ett främmande land och speciellt när man inte kan språket. Med det i åtanke har jag utsatt mig för mycket under hösten och förlitat mig på människor som skulle kunna göra vad som helst. När jag åkte hem och flög från Miami till London var säkerhetbältes-lampan tänd nästan hela tiden pga. turbulens då det var snöoväder och grejer, och jag tänkte "nu har jag åkt buss genom halva Ecuador och överlevt tre månader, jag tänker inte dö på vägen hem!" Och det gjorde jag inte, jag har inte ens varit nära, fastän jag i varje kurva när jag åkte från Quito till Tena tänkte "nu dör jag"! Jag dog inte, jag har bara skapat en helt fantastisk upplevelse för mig själv! :)

 

 

Har snöat in mig helt och hållet på den här killen för tillfället! När jag satt vid gaten i London i September och väntade på flyget till Miami satt Jason Derulo med sitt crew också där och väntade, vilket jag mest tyckte var roligt och lite småcoolt, då hade jag knappt hört mer än hans låt Watcha Say som jag minns att jag lyssnade på när jag gick i gymnasiet (vilket ju var hur länge sedan som helst nu!).

 

När jag kom hem igen och började lyssna på svensk radio igen gick min TrackID-app varm, för mig som lever halva mitt liv och lite till begravd i musik fanns det så mycket som jag missat och min Spotify-lista fylldes på varje dag med, för mig, ny musik. En utav dessa låtar var Talk Dirty som jag totalt förälskade mig i och körde på repeat i dagar. Under dom dagarna fick jag också ett nyhetsbrev från LiveNation där det stod att just Jason Derulo kommer till Sverige nu i mars, och det finns planer på att infinna sig i Stockholm då så därför har jag börjat lyssna in mig mer på hans musik - och jag är älskar honom! Låten här, Marry me är nog något av det finaste jag hört. Blir lite smått avdunsjuk på flickvännen Jordin Sparks, tänk att få en sådan låt skriven till sig!

Jag blev tillfrågad av Study International (som jag bokade mitt volontärprojekt genom) att skriva ett blogginlägg om min resa som de kunde publicera på sin hemsida. Att uttrycka mig i text är något jag verkligen gillar, och kan jag så ett frö hos någon eller inspirera bara en enda person till att inte bara drömma utan även fullfölja sina drömmar så är jag jätteglad, så självklart skrev jag ihop ett inlägg som nu finns att läsa här tillsammans med några bilder de lånat från mig. Lägger även upp det här, för att spara er ett klick! ;)

Nu har det snart gått två månader sedan jag kom tillbaka till Sverige och jag har återgått till jobbet. Allt är precis som vanligt, så som det var innan - på ytan i alla fall, men inom mig har jag sparat massor av fantastiska minnen som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att jag gjort denna resa, att jag vågade gå hela vägen med något som började med en tanke som sa "tänk vad roligt det hade varit!"

 

Jag lämnade Sverige precis när det började bli kallt och kom till värmen i Tena, Ecuador, i mitten av September efter en ca. 5 timmars lång bussresa från Quito, och blev uppmött och välkomnad av mina värdföräldrar. Värdmamman visade mig runt i vad som skulle vara mitt hem de kommande 12 veckorna, hon visade mot hyllan i mitt rum och jag tänkte "aldrig i mitt liv att jag lägger mina kläder där!" Jag var livrädd för spindlar, men det tog inte lång tid inan jag kände mig så hemma att hyllan var fylld med mina grejer ändå.

Boendet var, precis som lovat, enkelt men fint med allt man behöver fast på ett simplare sätt än man är van vid. Jag kom snabbt att älska mitt nya hem - tryggheten i myggnätet, den svalkande luften från fläkten och för att inte tala om den gröna trädgården med palmer, kaktusar, frukter, blommor och - bäst av allt - hängmattor där det spenderades mycket fritid (och togs många tupplurar) både under varma eftermiddagar och lugna kvällar.

 

Jag kom till Ecuador med ett ordförråd i spanska tillräckligt stort för att kunna säga "Hola", "Me llamo Anna", "Vientidos" och "Suecia" men alla var mer välkomnande, förstående, hjälpsamma och hade mer tålamod än någon någonsin hade haft i den världen jag kommer ifrån och familjen var helt underbar på alla sätt och det var enkelt att känna sig som hemma. Jag är så otroligt glad och tacksam över alla fina människor jag träffat och lärt känna - familj, vänner, barn m.m.

 

Arbetet med barnen på dagiset var helt underbart, tror inte man kan få ett mycket bättre välkomnande till jobbet än ett gäng glada ungar som kommer springades och kastar sig på en!

Under min tid i Tena slogs jag så många gånger av tanken på hur underbart det verkar för mig som kommer utifrån att vara född och uppväxt på en sådan fantastisk plats! Dock inte att glömma att Ecuador är ett u-land och det finns problem med både politik, ekonomi m.m. och föräldrarna till "mina" barn och de starka och duktiga kvinnor som driver det här dagiset får kämpa med det dom har, och bara att få hjälpa till lite grann och vara en liten del i arbetet med att göra framtiden och utbildningen lite bättre för dessa barn är guld värt för mig! 

 

Arbetet kändes ofta väldigt krävande, mest pga. värmen, men det finns mycket fritid då hela eftermiddagarna, kvällarna och helgerna är lediga och Ecuador är ett fantastiskt land där det finns massor av platser att besöka, saker att uforska och äventyr att prova på. Det är ett litet land, men har så mycket! Amazonas, Anderna, kusten och Galapagos-öarna.

 

Sugen på att åka? Gör det! Jag har inte ångrat mig en sekund! 

Här händer det då inte mycket! Har äntligen fått ordnat Internet här hemma i förra veckan, så nu kan jag använda mig av datorn.

 

Sedan sist har jag börjat jobba så jag har varit ganska bra sysselsatt. Det är roligt att vara tillbaka, och få träffa kollegor och vårdtagare igen! Är dock mindre nöjd med att snön bestämde sig för att komma precis samma dag som jag började, när jag verkligen var tvungen att gå ut. Jag som hade tänkt mig att promenera till jobbet men det känns inte alls lockande när det är kallt och blött och äckligt. Och blött är det verkligen nu när det börjat smälta med och som alltid har jag problem med blöta skor. Kan lika bra gå utan!

 

Insåg när jag började jobba, och kom ut klockan sex på morgonen, att jag inte hade någon aning när det blev ljust ute, för det var första gången sedan jag kom till Sverige som jag var uppe före solen. Nu är däremot vanan inne och nu märker jag att det blir ljusare och ljusare för varje dag som går, vilket är en tumme upp i vardagen! 

 

Ska snart börja med det här igen, på riktigt! Nu ska jag tejpa min tv-kabel så jag kan fortsätta titta på världens bästa Darin på tv! :)